Jag spelar ingen "roll"....

Dagen igår blev lyckad, utåt sett. Hade det mysigt med min kompis, studentfirandet var trevligt och det var mysigt att träffa tjocka släkten. DOCK, mådde jag piss när jag kom hem. Hade extrem ångest, huvudvärk och panikkänslor. Hösten innebär förändring och det skrämmer livet ur mig. Jag vill, men är så rädd. När jag träffade min kompis klistrade jag på ett äkta (?) leende och sa att jag mådde bättre än på länge, på frågan "Hur mår du?". När jag träffade min syster utbrast hon: Du ser ut att må riktigt bra! - Det gör jag! Svarade jag, men det brände på tungan. Jag är ute på hal is igen, mitt skådespeleri skulle jag kunna vinna en oscar på. Inte bra. För sanningen är den att jag mår BRA; men det är för att jag satt upp min mur. Stängt av alla känslor och börjat leva i min gamla Madde roll igen. Inget når mig, men inget kommer heller ut. Jag går in i en roll, som social, glad och "rolig", i efterhand skrämmer denna roll mig, för jag är inte sådan. Eller? Vill inte ge ut en bild av mig själv som inte är jag, utan bara något jag måste leva upp till. Har börjat känna att verkligheten blir allt mer avlägsen och att jag kör på motorvägen igen.

Detta resulterar i att jag har svårt att somna, är jättetrött men kan inte finna ro och somna. Tar ca 1-2 timmar innan jag lyckas somna. Sedan sover jag oroligt, vaknar många gånger under natten och har svårt att somna om. Min aptit har nästan helt försvunnit, mina anorektiska tankar blir allt mer intensiva och min självbild snedriven. Jag ser allt, tro mig. Men är handlingsförlamad, jag kan inte göra något åt saken, för jag är inte DÄR. Min mur hindrar mig, skyddar mig och faktisk, hjälper mig att överleva. Är så rädd för att få bakslag, rädd att tappa "kontrollen" och falla handlöst. Vill inte, vill inte alls.....