Svacka

Min dåliga uppdatering beror på att jag varit nere och är nere i en djup svacka. Tror jag börjat med ca 10 inlägg som ligger under "sparade" här på bloggen. Velat skriva så mycket, men jag har inte lyckats finna bra formuleringar. Motivationen sinar, när till och med mina ord försvinner, då uppnår jag min gräns för misslyckande. Nu är jag tillbaka och försöker skapa en text som kan sammanfatta de senaste dagarna.

När jag träffade terapueten i torsdags så brast mycket, jag satt och bara grät i en hel timme. Min terapuet gjorde tafatta försök att trösta mig under tidens gång, men tårarna bara sprutade. Det är bara för mycket just nu, ALLT är bara för mycket. Krav trillar över mig, likaså måsten och önskan att göra något. Mina föräldrar börjar ta mindre och mindre hänsyn till mitt mående och lassar på bekymmer efter bekymmer på mina sköra axlar. Ryggsäcken blir så tung, att min kropp ger vika. Där ligger jag på marken, kan inte röra mig, medan omgivningen skriker på mig att resa mig upp och sluta vara så lat. Bara för att det inte syns, finns det inte? Tillslut måste även jag ryta ifrån, eller försvara mig, vilket resulterar i att jag får skäll och arga ord. Höjden av misslyckande, jag är en dålig människa. Min terapuet vill ringa mina föräldrar, jag vill inte det. För vet, att jag visar en stark fasad för mina föräldrar, ett skådespeleri som borde belönas med en Oscar. Klart dem tror jag mår bra, jag gör ju allt för att intala och bevisa det. Varför? Det handlar om överlevnad, en fasad som jag bygger upp för att kunna stålsätta mig från all smärta.

Bestämde mig istället för att skicka ett brev till mamma (mail), där jag förklarar mina känslor och beskriver mitt mående. När jag väl tryckte på "skicka", så skapades en enorm ångest. Nu är det gjort, nu finns ingen återvändo. Hade klätt av mig, helt naken, inför min mamma. Visat mig svag. Timmarna gick, inget svar. Ångest; Tänk om mamma mådde jätttedåligt? Tänk om jag bröt ner henne totalt, hon som har så mycket att tänka på och så många bekymmer. Kollade mailen en gång i kvarten. Inget svar, går in på hennes mail, ser att hon läst och svarat. Glömde att jag skickat från min gmail. Läser svaret, blir lättad. Det står bara några få underbara rader, men dessa rader fyllde mitt hjärta med styrka. Ringde upp mamma, båda grät. Det var en enorm lättnad, nu vet hon. Nu kan jag sluta låtsats.

Efter i torsdags har jag bara gjort saker som fallit mig in. Försökt att tömma mina dagar och bara leva för stunden, för när hoppet överger mig, har jag inget kvar. Försökte rida på kärleken från min familj och vänner. Nätterna har fortfarande varit tunga, hjärnan på högvarv och maten varit otroligt svår att äta. Har ändå försökt att ta ett mål i taget, en natt i sänder och nu en dag åt gången. Är inne i en kris, som jag måste vinna. Har börjat falla igen, men försöker nu att stanna upp och få krafter att ta mig uppåt igen. Det är inte lätt när det är svårt och nu är det förbannat svårt. Dock är jag envisheten själv och tänker inte kapitulera. Stressen måste bort från mitt liv, den får inte finnas överhuvudtaget, för det är den som förstör min vardag. Ska träffa min terapuet igen på tisdag och det skall bli skönt. Under dessa dagar har andra saker inträffat, så som dödsfall och bekymmer, vilket inte för min tillvaro enklare. Men skam den som ger sig, eller hur?