Skrev ett arbete på gymnasiet om just lycka och vad som ligger under begreppet "lycklig". Minns att jag gjorde en stor enkätundersökning och frågade hundratals människor vad just dem ansåg låg under begreppet lycka. Det fanns inget entydigt svar, utan beroende på ålder, bakrgrund, framtidsdrömmar och mående, så skiftade dess betydelse avsevärt. Särskilt när jag jämförde mellan åldrarna, det verkar som att vi ändrar oss under tidensgång över vad just lycka innebär. Resulterar det då i att vi aldrig blir lyckliga? Utan när vi har det som vi trodde skulle göra oss "lyckliga", så strävar vi efter något annat, för att känna oss tillfredsställda? Var inte de tidigare värderingarna, måtten och känslorna ett tecken på lycka? Flyttar vi gränserna hela tiden?
För mig, innebär lycka att få känna inre ro. En stabil tillvaro där allt flyter på. Ångest finns inte med i sammanhanget "lycka". Därför kan jag inte se mig själv som "lycklig". För tyvärr, är ångest fortfarande en stor del av mitt liv, även om den inte påverkar mig i samma grad som förut. Den styr inte mina handlingar, men än dock för den mig osäker och handlingsförlamad. Lycka är att sluta fly från sig själv. Jag måste våga leva med mig själv, älska mig själv. En sådan självklar sak som kan anses som lätt, men som är så svårt. Jag har lång väg kvar, men kan jag lyckas förmedla lycka via mina ord, är jag en god bit på väg!
Jag tror att vi ställer för höga krav på oss själva.
SvaraRaderaJag tror det är få personer som skulle säga att de är verkligt lyckliga som det är. Men det är människans girighet.
Samtidigt tror jag tusentals hade sagt att de "skulle varit lyckliga" som de haft samma levnadstandard som ovannämnda, som säger att de inte är fullt lyckliga.
Lycka är vad man gör det till. Ibland kan det vara att kunna le utan att fejka. Ibland kanske det bara är att kunna äta utan ångest. Ibland att kunna andas utan maskin.