Träna om man är undervikitg?!?

Jag försöker att inte läsa många äs-bloggar, men följer en del jag tycker är bra. Det skrivs ju mycket om att man EJ ska träna om man är underviktg/ vill bli frisk. Jag är ganska kluven i den frågan. Jag själv är enligt BMI skalan underviktig och tränar, trots diagnosen anorexi, en hel del. Det genererar i att jag blir väldigt partisk, eftersom jag hamnar i ett läge där jag måste "försvara" mitt leverne. Jag förstår att man avråder all träning om man har en ätstörning, eftersom den lätt blir tvångsmässig och destruktiv, samt så måste man äta ännu MER för att gå upp i vikt, vilket är ett stort problem för många anorektiker. Jag tycker i dessa fall, om man ska "gå upp" i vikt, är det helt rätt att ta bort träning. Dock anser jag inte att man måste ta bort den om man bara ska behålla vikten.

Jag gick aldrig ett viktuppgångsprogram, utan mer "börja äta normalt igen" program. Jag kunde, enligt min psykolog, ligga kvar på den vikten som jag har. Visst förbjöds träning, men eftersom jag lyckades "hålla" vikten under hela dagvården, så kunde jag träna hela tiden ändå. Självfallet sa jag inte att jag träna, men eftersom jag inte gick ner i vikt, så märktes det ju inte. Jag ligger på ett BMI runt 17. Visst, det är undervikt, men samtidigt har jag mens och mina blodvärden ser bra ut. Min omgivning anser att jag INTE borde träna, men jag ser ingen anledning till att sluta med det bästa jag vet. Det finns, enligt mig, inget som motiverar mig till att sluta med träning. Jag hade kunnat förstå om jag tog skada av det, men det gör jag, vad jag vet, ju inte.

Därför blir jag väldigt kluven när "folk" säger att man INTE ska träna om man är underviktig, jag menar, många friska människor kan ju vara underviktiga och dem får väl träna? Däremot kanske jag kan hålla med om att det är svårt att bli fri Demonerna så länge som man tränar. Eftersom träningen lätt blir kompensatorisk och destruktiv vid behandling av äs och försvårar tillfrisknad processen. Eftersom jag inte går någon behandling nu, anser jag att jag inte faller in inom ramen för behandling av anorexi. Försöker också planera min träning i förväg och ändrar INTE min planering för att jag ätit för mycket, utan bara om jag ätit för lite. Då jag har mycket ångest, stress och krav inom mig, blir min träning som en sorts terapi. Jag kan slappna av, låta kroppen jobba och huvudet vila. Det känns "kroppsvänligt" för mig att träna. Träningen är mitt sätt att "belöna" mig själv och få ta en "paus" i vardagen.

Jag försöker inte uppmana personer med ätstörningar att träna, absolut inte. Dock vill jag ändå försvara mig lite, om någon skulle tycka att jag var "triggande" eller "obenägen att vilja bli frisk" bara för att jag skriver om min träning. Ordinerar en läkare ingen träning, så ska man följa det, men jag har ingen ordination. Jag blev lämnad ensam med min ätstörning och ångest och försöker nu på egen hand att bli frisk. Det är inte lätt, men jag försöker göra saker som mitt "goda" jag vill. Visst, jag erkänner att min ångest försöker lägga sig i min träning och pressa mig till att träna mer, men eftersom jag har en planering, där ingenting får läggas till utan bara tas bort, så är det trots allt mitt "goda" jag som satt upp ramarna. Vill tillägga att jag äter gainer och tillskott i form av proteinpulver m.m för att jag INTE ska gå ner i vikt att min intensiva träning. Har visserligen slutat väga mig, men min pojkvän har koll på mig så jag inte tappar för mycket. Min kropp protesterar när jag övertränar, vilket gör att jag inte orkar träna om jag äter för lite.

Jag kanske har helt fel och är så pass sjuk att jag inte kan tänka logiskt?! Dock är det så här JAG resonerar utifrån MIG. Det gör att jag INTE rekommenderar DIG med en ätstörning att träna eller känna skuld för att DU INTE tränar. Nåja, ett långt och flummigt inlägg, hoppas någon förstod....