Var hemma och hälsade på familjen över helgen. Det var mysigt och sååå skönt att bara få komma hem och bli ompysslad! Vädret var verkligen underbart och jag njöt för fulla muggar! Vi grillade på kvällen och satt ute på altanen. Jag kände mig avslappnad, nöjd och lugn. Visst brusade ångesten upp när det serverade gräddtårta, men jag lyckades hantera alla tankar. Jag är lika mycket värd som alla andra runt bordet, jag är precis som dem, en vanlig människa. Denna fantastiska tårta ska även jag få vara med och ta del av. Den smakade gudomligt och efter en liten stund hade all ångest lagt sig. Någon timme efter middagen skulle jag gå in till stan för att träffa en kär vän på fika. Gick lite tidigare, för ville gå sakta och verkligen insupa atmosfären i min hemstad, min trygghet och mitt förflutna.
Medan jag traskade runt i min stads lummiga områden, så började jag släppa på greppet, jag lät alla intryck komma in och lät alla minnen komma upp. Varje plats, kvarter och byggnad får mig att minnas, allt ifrån min tidiga barndom, till studenten jag tog för två år sedan. Jag blev så nostalgisk, tårarna rann, men inte av sorg eller ångest, utan bara av lättnad. Vissa minnen får mig att längta tillbaka, till gymnasietiden då allt var så "enkelt". (Visserligen var inte allt enkelt just då, men nu inser jag att det var det). Jag kände en sådan längtan tillbaka till allt som då var min trygghet, mina vänner som jag tyvärr förlorat kontakten med. Passerade busken där jag smygrökte en gång i högstadiet, fick mig att minnas alla jobbiga år, med mobbning, utanförskap och självhat. Passerade biblioteket, där jag för några år sedan upplevde min första riktiga kärlek till en kille. Passerade cykelvägen där jag ock en kompis körde omkull och slog occ gul och blå. Passerade mitt gamla gym, där jag och mina vänner dansade, tränade och hängde emellanåt. Passerad vårt favoritfik där många timmar spenderats med skvallerprat och kladdkaka.
Behöver jag nämna mer minnen? Jag blev såå nostalgisk och i den stunden lovade jag mig själv att ta tillvara på varje dag. Leva i nuet. För under alla år, har jag inte uppskattat det jag haft, utan bara suktat efter det jag vill ha. Önskar nu i efterhand att jag uppskattat dessa stunder mer än vad jag har gjort. Det är så lätt att glömma att leva varje dag, känslan att vara påväg är den bästa, men också den värsta känslan jag kan ha. Den är bra för mig, om jag samtidigt kan leva här och nu. Lovade även mig själv, när min själ var i ro, att aldrig mer skada min kropp och börja njuta av livet. För livet var fantastiskt just då, när jag ensam kunde strosa i stadens gator, i nuet, men med mitt förflutna i tankarna. Jag ska sluta planera, ta varje dag som den kommer. Bli mer spontan, det är jag värd. Det är vi ALLA värda. Under alla år på motorvägen har jag missat så fina vyer och upplevelser, vilket jag ej kan göra något åt nu. Det som har hänt, har hänt, nu är det dags att ta sig an snårstigarna. För, jag kan alltid ändra min dag, för att min morgondag ska bli så bra som möjligt.
Att leva för gårdagen är jobbigt
Att leva för dagen är väldigt jobbigt
Att leva för morgondagen är omöjligt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar